Showing posts with label Reflektioner. Show all posts
Showing posts with label Reflektioner. Show all posts

Wednesday, December 16, 2009

Katastrofer, kärlek och att ta ton

Katastrofer kan inträffa vilken dag som helst. De människor vi har i våra liv kommer inte att finnas där för evigt och det antal gånger vi har kvar att prata med eller krama en viss person är räknade.

Många tycker att det är läskigt att säga "jag älskar dig", att det är pinsamt och tänk - det kan ju vara så att den andre inte känner likadant. En del tycker att man vattnar ur vackra ord om man säger dem för ofta och har valt att inte säga dem alls.

Men är inte känslan viktigare än orden, tycker inte de flesta om att höra att de är älskade och är det då inte ganska klokt att säga orden till de där människorna som inte kommer att finnas för evigt? Kärlek kan knappast bli urvattnad om vi inte börjar tro att vi "kan" en annan människa och slutar att anstränga oss, blotta oss och se mer i vår partner än vad han eller hon kan se i sig själv. Om kärleken tar slut är det för att vi väljer att den ska ta slut.

Om vi upptäcker att vi har varit idioter tidigare i vårt liv vad gäller kärlek och relationer är det fina i kråksången att vi - tills vi ligger i graven - får obegränsat med chanser att bli lite mindre idioter. Det spelar ingen roll vad vi gjorde eller sa igår, det enda som räknas är om vi lärde oss något av det. Blev jag en bättre människa? Mindre kritisk och dömande? Mer ödmjuk? Då är jag per definition framgångsrik.

Ingen har råd att fega i kärlek. So what om någon inte älskar oss tillbaka, det är trots allt större att älska än att bli älskad. Och vi slipper ligga där i graven och ångra att vi väntade för evigt på "rätt" tillfälle eller "rätt" människa. Rätt människa är den människa vi har mitt framför näsan och rätt tillfälle är idag.

Det finns en sångtext som går "sad is the person who dies without having sung his song". Det krävs mod att sjunga sin sång. Ju högre vi sjunger desto fler människor kommer att kritisera oss - men också älska oss - vilket kan vara minst lika skrämmande. Men det är också så att om vi håller inne med vår sång så är vi egoistiska. Massor med människor väntar i denna stund, utan att veta om det, på just din ton och dina ord. Att du spelar liten hjälper ingen. Så när vi ligger där på dödsbädden, låt oss alla göra det med ett leende på läpparna med vetskapen att vi vågade, älskade och sjöng.

Tuesday, December 15, 2009

Det som göms i snö kommer upp i tö

Bara för att vi ser bra ut på utsidan betyder det inte att vi inte gråter på insidan. Bara för att vi är verbala betyder det inte att vi uttrycker vår sanning. Bara för att vi kan göra något betyder det inte att det är rätt att göra det. Bara för att det finns gränser på kartan betyder det inte det är så jorden skapades. Bara för att någon annan vinner, betyder det inte att vi automatiskt förlorar. Bara för att det snöar i dag betyder det inte att solen inte kommer att skina imorgon.

Vi kanske var lite mesiga i förmiddags, men det betyder inte att vi inte i eftermiddag kan ta på den största kostymen vi kan hitta, kliva upp fem pinnhål, kräma på för kung och fosterland, kliva ut i snön och leta upp någon som behöver vår närvaro, våra lyssnande öron och vårt hjärta. Ge vårt allt och lita på att om vi tar ett steg emot vårt högsta jag, så kommer vårt högsta jag ta två steg emot oss.

Vi slipper inte undan att ta ansvar, att kliva i hela vår potential eller att göra rätt. Universum ser oss. Och oavsett hur vi ser på universum så är det fortfarande så att det som göms i snö kommer upp i tö. Varför då inte smälta snön redan i dag och ta tag i det som väntar? Bara du vet vad och bara du får njuta av tillfredsställelsen det innebär att vara sann emot sig själv. Enjoy!

Monday, December 14, 2009

Ankor, ringar på vattnet och att synas

Ankor är coola. Eller ankor förresten, i det här fallet handlade det om fiskmåsar. Men för enkelhetens skull använder vi (på den här bloggen) "anka" som samlingsnamn för djur som har näbb och vingar.

Igår stod jag nere vid hamnen i Helsingborg och iakttog ett gäng ankor som hade någon slags söndagspartaj. En av ankorna fick spatt. Jag kunde inte utröna om han (jag gissar på att det var en han) var tok-glad, påverkad eller bara lite galen, men föreställ dig en människa på ett ganska öde torg som plötsligt börjar akut-dansa. Det sticker ut.

Det intressanta är egentligen inte Mr Anka utan vad hans beteende resulterade i. Det var vindstilla = en näst intill spegelblank vattenyta. Resultat? Ringar på vattnet. Inte en, utan minst ett tiotal meter omkring honom. De andra ankorna guppade upp och ner. Tok-dans eller inte, vi påverkar varandra med varje litet steg vi tar. Även om det blåser, vågorna är höga och vi får en känsla av att vår handling "blåser bort" så syns den, trots att ingen ser oss. Vi lämnar ringar på vattnet var vi än går och hur vi än går.

Thursday, December 3, 2009

Blå läppar, dalagranar och åka tåg

Nu sitter Carl och jag åter i vår lilla blå Kia och har precis lämnat Umeå bakom oss. Solen orkar upp en bit ovanför horisonten och härnäst står Skellefteå på tur. Det är både magnifikt vackert och sinnessjukt kallt. Jag har blå läppar, axlar uppe vid öronen och längtar i smyg lite efter mitt varma Skåne. Trots att jag inte skulle vilja vara någon annanstans än just här.

Vi kör på en väg som inte har svängt på flera mil (ok, jag överdriver lite grann), vi har mött ungefär tre bilar på samma sträcka och jag har fått lära mig att världens äldsta träd finns i Sverige. Det är en 9550 år gammal dalagran som växer i Fulufjället i nordvästra Dalarna. Respekt till trädet. Gammal och vis är det finaste som finns i mina ögon. Och med 9550 år på nacken har man nog sett en del.

Imorgon kväll tar vi nattåget hem från Luleå (tiden flyger när man har roligt) och jag får mitt lystmäte vad gäller resande med tåg. Att åka tåg slår det mesta i resväg och med tanke på att det tar sin lilla tid att åka 142 mil så är jag glad i förskott. Tackar alla som kommit och lyssnat på oss, alla som vi har mött och alla som på olika sätt har gjort den här resan till ett väldigt speciellt minne. Och tack i förväg till alla er som vi kommer att möta i Piteå ikväll.

Tuesday, November 24, 2009

Positivitet eller förnekelse?

Med varje tanke som jag tänker så röstar jag. Antingen röstar jag på rädslan, eller så röstar jag på kärleken. Jag röstar när jag vaknar på morgonen och sätter fötterna på golvet (och bestämmer om en dag ska suga eller bli en hyfsat spännande dag), jag röstar när jag säger hej till (eller struntar att säga hej till) busschauffören och jag röstar när jag väljer vad jag lägger på min tallrik. Rädsla eller kärlek. Ont eller gott.

Ibland kan man tro att världen är uppdelad i två läger. Ett består av skrämselpropaganda, svininfluensor, ekonomiska kriser och svek. Det andra består av framgångssagor, nyfödda och välskapta barn, galor och givna förtroenden.

Jag kan bara förändra det som jag både äger och accepterar hos mig själv - eller i samhället. Så länge jag motsätter mig något så kommer jag att skapa mer av det. Det är först när jag kan titta med öppna ögon på en situation - utan rosa glasögon och skimmer - som jag kan bli fri från den. Bara för att jag vägrar att se klart på något betyder det inte att jag inte styrs 24 timar om dygnet av det.

Positivitet fungerar således först när vi har klivit ur förnekelse. Om vi säger till oss själva 17 gånger om dagen att vi är framgångsrika författare kommer det inte att hända ett jota förrän vi också börjar skriva. Vad som fungerar är däremot att agera som om vi vore författare (eller smeder, skorstensfejare, bokbindare eller vad vi nu vill bli), det vill säga skriver sida upp och sida ner trots att vi inte har den minsta lust att skriva. Då fungerar positivitet, då fungerar stora visioner och då fungerar - livet.

Thursday, November 19, 2009

Bitter or better?

När vi är 17 känns det kanske som om vi har obegränsat med liv framför oss. Vi kan slösa lite liv utan att det gör speciellt mycket. Harva runt, göra "de-tours" och klaga på att det är tråkigt att leva. Vi firar kanske inte de små segrarna så mycket och vi tycker kanske att det är en självklarhet att livet ska pågå i all evighet.

När vi är 47 har vi (förhoppningsvis) andra sorters problem. Vi har (förhoppningsvis igen) gått på några törnar och lärt oss något av dem. Vi har förstått att vi har ett enda liv (vad jag vet) och att vi kanske gör bäst i att fira det så mycket vi kan - idag. Små som stora segrar och frånvaron av små och stora katastrofer. För säkerhetens skull, om det nu inte skulle komma fler liv efter detta. Faktum är att varje dag som vi inte blir överkörda av en lastbil är en dag värd att fira.

Idag fyller nordvästa Skånes äldsta dam Greta Andersson (bilden) 107 år. Greta har varit hos frisören inför fotograferingen och intervjun och menar att det bästa - hittills - i livet var när hon och hennes syster åkte på höstsemester till Paris.

Jag funderar på vad jag skulle utnämna till det Bästa om jag fick gåvan att bli 107. Kanske är det som pågår i livet just nu, kanske är det något som redan inträffat eller något som jag inte vet kommer att inträffa. Trist om jag skulle missa det medan det pågick för att jag var upptagen med att planera något annat.

Marianne Williamson frågade på en föreläsning i Amsterdam i somras - "do you want to be bitter or better" när du blir äldre? En ålderdom med mycket outlevt liv kan göra oss bittra. Vetskapen om att en atombomb kan explodera om 10 dagar kan få oss att ta tag i det som behöver göras med en seriositet och en dedikering som visar på förbättring snarare än förbittring. Bitter or better? Vi väljer. Varje dag, hela livet ut.

Wednesday, November 18, 2009

Tack Leva, ni är snälla ni.

Härom veckan blev jag utnämnd till "Årets driftiga inspiratör" av tidningen Leva med följande motivation: "Sofia Sivertsdotter tar vanliga och ovanliga vägar för att nå ut med sitt budskap. Hon bloggar, ger ut boken Modig tillsammans med Carl Lindeborg och tipsar om böcker på ZenTV. En sann eldsjäl som brinner för personligt ledarskap och själslig utveckling".

Tack Leva för att ni ser något i mig som jag själv inte ser. Jag känner mig inte speciellt driftig. Glad och vissa dagar hyfsat produktiv, men driftig?

Jag ser en hyper-entreprenör med dräkt, trendigt kontor, fullsmockad kalender och trehundratrettioåtta olika projekt i innefickan framför mig. Själv sitter jag här med mitt fönsterbräde som enda skrivbord och kontor. Och jag har dessutom inte vett att vilja ha det på något annat sätt. Jag är lite utav en kuf. En nöjd, driftig kuf.

Eldsjäl, det kan jag känna igen mig i. Hej och hå vad det brinner ibland. Jag brukar - utan att ens tro på horoskop - försöka skylla mina utryckningar på att jag är född i tvillingarnas tecken. Tvilling = röj. Å ena sidan hit, å andra sidan dit. Det där verkar kul - och det där också. Fullt ös i New York och tystnad i kloster. Motsättningar och kontraster. Mano light. Men det är onekligen kul. För det mesta.

Tuesday, November 10, 2009

Lära av misstagen, farfar Erik och 5 minuter

Det finns många fördelar med att bli gammal eller äldre. Om vi har vågat göra många misstag - och lära oss något av dem - har vi samlat en bank av visdom som vi bär med oss var vi än går.

Min pojkväns fina farfar Erik fyller hundra år om några månader och jag ligger i lä vad gäller fysisk ålder. Vad han också brädar mig i är acceptans av vad som är. Jag oroar mig fortfarande, ältar saker och gör mindre smarta val, medan han verkar ha förstått, inte bara intellektuellt utan också känslomässigt, att det enda vi har är nuet.

Förra veckan hade Carl och jag en intensiv vecka i Stockholm. Jag vet inte hur det är för er, men för mig är det lättare att "spåra ur" när det går fort. För att motverka det tog vi regelbundet "5-minutare" av meditation - var vi än befann oss. I bilen fungerade utmärkt, liksom på restaurang Hermans på Södermalm.

Hemligheten med att inte framstå som konstigast i hela Sverige är att agera som om det är det mest naturliga (vilket det också är) att sitta helt stilla, helt tyst och med slutna ögon, trots att världen utanför rör sig fort, låter högt och har ögonen på vad "alla andra" gör. Med 5 minuters stillhet i bagaget är risken mindre att spåra ur och chansen att göra kloka val och vara lika accepterande som farfar Erik betydligt större.

Tuesday, November 3, 2009

SJ, giving och garanti

Jag sitter på tåget på väg upp till Stockholm och Carl för att göra PR för Modig. Passar på att förbereda en föreläsning vi håller på Hälsans Hus imorgon kväll och förundras över hur mycket man (jag) kan få gjort när jag är fastlåst i en och samma fåtölj i fyra timmar.

Jag läste precis uttrycket "giving starts the recieving process" i TIME magazine och tänker på hur sant det är i tio fall av tio. När en klient kört fast inom något område och vi hittar en lösning som inkluderar att ge till någon annan händer inte bara en utan 3 saker: 1) massor av energi frigörs, 2) distans till problemet - och sig själv och 3) inom kort (timmar till veckor) får jag ett mail där det står något i stil med "vet du vad som har hänt..." och så en radda av positiva händelser som inträffat. Magic? Näpp, bara det mest naturliga. Det vi ger får vi tillbaka, kanske inte från det håll vi anat, men tillbaka, det får vi garanterat.

Monday, October 19, 2009

Änglar, sten och 5 minuter

Jag fick en tanke av en vän härom dagen. Att behandla alla som om de vore änglar. För att vara på den säkra sidan liksom. Man vet ju aldrig. Och för att testa på hur det skulle vara att bli känd som en människa som aldrig kastar sten och som ser mörkret men ändå fortsätter att älska.

Det är så jag tror vi är menade att leva. Inte som dörrmattor eller med kroniskt rosafärgade glasögon, utan med inställningen att konflikter är oundvikliga men att bitterhet är frivilligt. Jag tror inte att kärlek innebär att bara säga det som människor vill höra, men jag tror att den som förlåter mycket älskar mycket. Jag tror också att ju fler sanningssägare vi har i våra liv, desto stabilare blir vi som människor - oavsett vad andra människor gör omkring och emot oss.

En annan fråga som jag fick av en journalist härom dagen: vilka 5 minuter har varit de mest spännande i ditt liv? Jag bollar vidare till dig...

Wednesday, October 7, 2009

Vishet är finare än snus

"I consider myself a Hindu, Christian, Muslim, Jew, Buddhist, and Confucian". Mahatma Gandhi

Immanuel Kant myntade begreppet "det kategoriska imperativet" som innebär att vi alltid ska försöka handla så att regeln för vårt handlande kan bli lag. Med andra ord, det jag gör idag - stort som smått - skulle bli efter-apat av resten av världen. Frågan är om jag skulle gilla den värld jag då ser framför mig?

Att vara vis är att kunna omsätta den kunskap och erfarenhet vi har i praktiken och att ha fokus på vad vi kan bidra med snarare än vad vi kan få ut av en situation. Buddha sa att "aldrig går en effekt av en handling förlorad", vilket sammanfattar förmågan att leva ett medvetet liv. Varje steg vi tar, varje ord vi uttalar och varje tanke vi tänker påverkar inte bara oss själva utan alla människor vi möter.

Om kan vi lära oss att bemästra våra tankar har vi också kapaciteten att föda fram de kvinnor eller män vi är kapabla att vara. Kvinnor och män som känner sig villkorslöst älskade oavsett omständigheter och som har förmågan att älska villkorslöst utan tankar om att få något tillbaka. Människor som väljer djup framför yta och som ser bortom svagheter och begränsningar hos andra. Som tar ansvar, drar sitt strå till stacken och som vet att "vi" är starkare än "jag".

Det är lätt att tro att bara för att vi går på den här jorden har vi också vetskapen om hur man lever livet på bästa sätt. Detta trots att våra skolor och vårt samhälle ofta bortser från just det. Vi lär oss vilka krig som utkämpades på 1300-talet, vi lär oss hur kroppens celler fungerar, men vi förutsätts veta - utan att lära oss det - hur man lever ett gott liv som en god medmänniska.

Min kollega Carl Lindeborg skrev nyligen om "vishetens comeback" i ett nyhetsbrev. Kan det vara så att alla finans-, miljö- och personliga kriser vi går igenom nu egentligen är en räkmacka in i visdomens land? Jag tror det. Utan att ha upplevt smärta är det svårt att känna medkänsla med andra. Utan kriser är det få som är villiga att göra det jobb som krävs för att förfina våra personligheter. Utan svarta nyanser är det omöjligt att navigera i ett helt vitt rum.

Kloka förebilder hittar vi överallt, både levande och döda. Jag går gärna till så ursprungliga källor som möjligt för att hitta dem. Vem har Obama inspirerats av? Vem har Martin Luther King inspirerats av? Vem har Gandhi inspirerats av? Där någonstans hittar vi en källa som aldrig sinar på visdom och som vi kan ta med oss var vi än går.

Monday, October 5, 2009

Döden öppnar upp för livet

Deepak Chopra kom precis ut med en svensk översättning av boken "Livet efter döden". Många av oss har ett dubbelt förhållningssätt till döden. Å ena sidan tycker vi att den får vänta tills den är här, men samtidigt vet vi att vi är som allra mest levande när vi är nära döden och tar i den innan den tar i oss, när vi känner livet i varje cell i vår kropp.

Vetskapen om att döden är oundviklig är ofta både skrämmande (snacka om kontrollförlust), men samtidigt vacker då vi är en del i en process som är så oändligt mycket större än vad vi kan förstå med intellekt och tanke. Döden i sig skrämmer oftast inte, det är avsaknad av liv som berör, och tanken på att att vissna, tyna bort och slutligen försvinna.

Många är skrockfulla och vågar inte prata om döden. Om vi inte låtsas om den, kanske slipper vi undan då? Jag tror inte att skygglappar och förträngning av vad det innebär att vara människa kan göra oss lyckliga. Jag tror inte heller på att älta eller att låta rädslan ta över livet. Men att se saker som de är gör oss till ärligare människor, och ärliga människor vet att närheten till döden öppnar upp för livet, att det är vid en dödsbädd eller ett dödsbesked som vi inser vad livet handlar om - egentligen.

Wednesday, September 9, 2009

Accept hardship as the pathway to peace

"Judge success by what you had to give up in order to get it"

Det är tyvärr Dalai Lama och inte jag som kommit på orden ovan. Men Lord, mannen har fattat galoppen. Det är inte så svårt att glida på räkmacka fram till målet, eller hur? Och inte får vi njuta så mycket av det heller om vi inte går i uppförsbacke ibland.

Så. Tänk Obama. Tänk Ballerina. Tänk Lance Armstrong. Och så fundera på allt de har valt bort för att komma dit dem vill. Obama valde bort fester under studietiden för att ha maximal energi till det han brann för mest. Ballerinor måste träna 24 timmar om dygnet och äta luft (nåja). Och Lance Armstrong valde garanterat bort en hel del saker för att komma tillbaka till cykel-eliten igen efter sin cancer.

Titta på ditt dygn. Titta igen. Är det något som känns smått "onödigt" att pyssla med? Byt ut. Plocka in det Viktiga. Gör likadant imorgon igen. Och dagen efter det. Och nästa vecka. Och förvånas över var du finner dig själv om ett par månader, för att inte tala om år.

Friday, August 21, 2009

Villighet, prylar och frihet

Tio procent. Ungefär så stor del av hjärnan använder de klokaste, mest framgångsrika och produktiva människorna på jorden. Och vi? Om du inte är Einstein finns det en del att jobba på. Det första steget är villighet och en tydlig intention om vad du är på jorden för att göra.

Steg två är att göra dig av med allt som tynger ner dig. Det mest uppenbara är prylar, så gör dig av med allt som du inte a) älskar och b) använder. Tacka prylarna för allt de givit dig och skicka dem vidare till någon som kommer att ta bättre hand om dem. Känslomässiga bindningar? Ta ett foto på prylen så kan du titta på den när du vill utan att behöva snubbla på den. Gör dig också fri från inre konflikter, aktiviteter som inte stämmer överens med dina värderingar och alla beteenden som du inte skulle vilja visa upp på löpsedeln imorgon.

Frihet är att aktivt välja allt du har i livet, varje dag och en dag i taget. Det som var sant igår behöver inte vara sant idag och det vi baserar våra liv på idag kanske stämmer bättre överens med den vi var för tio år sedan än den vi är idag. Åtaganden ger frihet, inte inskränkande. Om vi inte väljer någonting är vi inte fria. Om vi däremot är villiga att göra oss av med allt som inte stämmer med dagens datum till förmån för det vi verkligen bryr oss om, kommer vi att känna luft under vingarna.

Friday, August 14, 2009

Känslor, berg- och dalbana och betong

När känslorna styr oss åker vi berg- och dalbana beroende på om börsen går upp eller ner, om människor behandlar oss som vi vill att de ska behandla oss eller inte och om vi har ett jobb (som världen definierar ordet jobb) eller inte.

Vi glömmer lätt att allt vi har i livet har vi till låns och att allt som finns i vårt liv också förr eller senare kommer att försvinna. Det är inte det som händer i livet som ger oss sinnesro utan vårt förhållningssätt till det, oavsett vad "det" är.

Vi kan vara lyckliga samtidigt som vi är sjuka, fattiga och till och med döende. Vi kan vara olyckliga mitt i rikedom, välstånd och världens definition på lycka. Svaret på lycka ligger således inte utanför oss utan inom oss. Ingen revolutionerande nyhet, men värd att tatueras in bakom ögonlocken varje dag ändå.

När vår grund, vår kärna och vår självkänsla är stabil behöver vi inte gå sönder om vår partner lämnar oss, om pengarna försvinner eller om vi blir av med jobbet. Därmed inte sagt att vi inte blir ledsna och sörjer det som försvinner, men vi vet och har tillit till att allt liv per definition innebär förändring och att livet självt bär oss genom smärtan. Bygger vi vårt liv på betong (det inom oss) istället för på sand (det utanför oss) har vi inget att förlora vilket ger oss friheten att riskera - och vinna - allt.

Tuesday, August 11, 2009

Hejarklacker, val och terrorister

När du föddes var det ingen som tvivlade på att dina små fötter skulle fungera att gå på, ingen som tvivlade på din förmåga att lära dig sitta eller tala. Hela världen var din hejaklack och för varje steg du tog applåderades du framåt och uppåt. Du blev större och du lärde dig skriva, läsa, tala engelska, dansa, spela blockflöjt och att ta rätt bestick i skolbespisningen.

Vad hände sedan? När slutade världen lita på att du kan klara av det som för ett år sedan såg omöjligt ut? När valde du att lita på världens tvivel snarare än på din inre obegränsade förmåga att ta dig för precis vad du vill? Livet slutade aldrig att heja och din kropp väntar fortfarande på att du ska ta den till nästa nivå på resan. Din själ väntar på att förverkligas och ditt sinne vill känna sig skarpt som en klippdocka i konturerna.

Vi har mycket att lära av terrorister. De är stjärnor på att släppa allt tvivel och fokusera 100 % på det de vill uppnå. Om vi vore hälften så dedikerade till kärlek, vår vision och de val vi gör som terrorister är till hat, skulle vi se en annan värld. Det är inte bara för vår egen skull som vi följer våra drömmar. Vi gör det för att vi vet att om vi satsar stort och siktar högt så blir världen en bättre värld. Ingen gynnas av att du är likadan idag som du var igår. Ingen hejarklack blir glad av att du kliver av planen och ger upp när du skulle kunna göra mål.

Vi har inte tid och vi har inte råd att slösa bort den här dagen, så gör ett helhjärtat val, var dedikerad och lev det liv du ser där framme i visionen. Agera som om du redan vore där och njut som om du redan gjort mål.

Friday, August 7, 2009

Glastak, vingar och lottovinster

Har ni märkt att det är som om någon har lagt ett glastak över hela Sverige? Det syns inte, men det är banne mig där. Det gör att vi inte sträcker på oss riktigt så mycket som vi innerst inne vet att vi är kapabla till. Vi sänker axlarna, hukar oss och håller andan trots att vi tycker att vi lever "fullt ut".

Vi är menade att sträcka ut armarna, göra dem till vingar och flyga dit vi var menade att flyga. Vi var inte gjorda för att hållas ner på mattan. Vi var inte menade att leva till 50% eller att hålla tillbaka andra genom att titta på dem och tänka "vem är han att flyga sådär högt".

Vårt ansvar är att flyga högt så att andra människor ser att det är möjligt, och att heja på dem som flyger högre än vi. Utan dem är det svårt att se vad som finns där bakom molnen.

Vad är det då vi behöver lära oss för att inte bara flyga utan också möjliggöra för andra att flyga? Lottovinster kan lära oss något. Vad händer om du vinner 7 miljoner och fortfarande har ett fattigdomstänkande? Jo, pengarna tar slut (trots att du inte njuter av dem av rädsla för att de kan försvinna) och du har inte lärt oss ett dyft - om du inte förändrar din inställning till pengar.

Likadant med våra relationer, hus, jobb, kroppar och problem av alla slag. Det är inte problemet som är problemet, utan vårt sätt att se på problemet. Vad slutsats kan vi dra? Frihet, kontroll och chansen att göra något åt våra problem (vårt tänkande om problemen) - idag. Vi behöver inte vänta på en lottovinst, vi behöver bara agera som om vi redan har lärt oss läxan som finns i lottovinsten - det är där vår kraft ligger.