Döden öppnar upp för livet

Deepak Chopra kom precis ut med en svensk översättning av boken "Livet efter döden". Många av oss har ett dubbelt förhållningssätt till döden. Å ena sidan tycker vi att den får vänta tills den är här, men samtidigt vet vi att vi är som allra mest levande när vi är nära döden och tar i den innan den tar i oss, när vi känner livet i varje cell i vår kropp.

Vetskapen om att döden är oundviklig är ofta både skrämmande (snacka om kontrollförlust), men samtidigt vacker då vi är en del i en process som är så oändligt mycket större än vad vi kan förstå med intellekt och tanke. Döden i sig skrämmer oftast inte, det är avsaknad av liv som berör, och tanken på att att vissna, tyna bort och slutligen försvinna.

Många är skrockfulla och vågar inte prata om döden. Om vi inte låtsas om den, kanske slipper vi undan då? Jag tror inte att skygglappar och förträngning av vad det innebär att vara människa kan göra oss lyckliga. Jag tror inte heller på att älta eller att låta rädslan ta över livet. Men att se saker som de är gör oss till ärligare människor, och ärliga människor vet att närheten till döden öppnar upp för livet, att det är vid en dödsbädd eller ett dödsbesked som vi inser vad livet handlar om - egentligen.