Footprint april 2010

Jag tror att vi alla numera vet skillnaden mellan att gå vår egen väg och att vara själviska. Vi vet att vägen till ett meningsfullt leverne är att vara ljuset istället för att leta efter det. Vi vet att sann självkänsla leder till medkänsla – och mer handling. Vi vet att det är upp till oss att vara den förändring vi vill se i världen och att det inte kommer att vara lättare att börja imorgon än idag. Gandhi menade att det enda sättet att leva ett fullgott liv är att glömma bort sig själv till förmån för ett större syfte. Han kallades inte Gandhi, den store själen, för intet.

För några veckor sedan var jag på en fredskonferens i Los Angeles där femhundra amerikanska kvinnor hade samlats för att diskutera hur vi kvinnor kan bidra mer till att skapa fred på jorden. Då jag var enda europé på plats fick vi anledning att jämföra USA och Sverige. Vi noterade att USA har kommit långt individuellt på många sätt, medan Sverige har tagit betydligt fler steg kollektivt (även om USA just idag har tagit ett kollektivt kliv med Obamas sjukvårdsreform). Alla kloka samhällen börjar med kloka individer. Och alla kloka individer vet att en enda individ inte kommer långt utan ett kollektivt stöd. Vi behöver således lära av varandra och ta ett helhjärtat ansvar individuellt – och kollektivt – för en bestående förändring i världen.

Vår främsta svenska kollektiva tillgång kan bli vår individuellt största boja om vi lägger vårt liv i Försäkringskassans eller Arbetsförmedlingens händer istället för att se om vårt eget hus. Vi kommer inte heller långt om vi bara ser till oss själva och vårt eget bästa utan att bidra till andra aktörer i samhället. Våra politiker väntar på att vi ska stötta dem snarare än att kritisera dem från vår trygga soffa. Våra chefer väntar på att vi ska bli lika dedikerade till företagets vision som de själva är och våra hjälporganisationer väntar på att vi ska sluta tänka att vårt bidrag inte gör någon skillnad.

Jag tror att Sverige längtar efter fler kvinnor och män som står rakryggade i sin fulla kraft och använder kraften på ett hållbart, klokt och medmänskligt sätt. Jag tror att vi som nation är redo att gå från vad vi vill ha till vad vi kan ge och att vi ljuger om vi säger att vi inte vet vad vi ska göra med den kunskap, erfarenhet och visdom vi besitter. Vi vet, om vi tar oss tiden att lyssna, och svaret är alltid att vår röst, vår närvaro och våra handlingar gör skillnad. Våra händer, fötter och munnar behövs och om vi inte tror oss veta var, räcker det med att vi slår på lokalnyheterna. Vi har kraften. Frågan är som sagt vad vi väljer att använda den till och hur villiga vi är att lägga radikalt mindre tid på det som är meningslöst för att ge radikalt mer utrymme till det som är viktigt.

Dygnet har många timmar och det finns tid att både jobba på oss själva och att jobba på att Sverige och världen blir en bättre plats att leva på. Vi tar oss längst med vårt budskap som främsta vapen. Först gör vi upp med oss själva, våra sår och våra inbillade begränsningar, sedan går vi ut och ser till att vara nationen som lever upp till ryktet om att vara en av de bästa platserna i världen att leva på. Ju mer vi engagerar oss, desto mer levande känner vi oss och ju mer levande vi känner oss, desto mer kloka saker kommer att komma ur vår mun. En enda konversation kan förändra världen och allt börjar med att du och jag bestämmer oss för att vara allt annat än färglösa.