Änglar, sten och 5 minuter

Jag fick en tanke av en vän härom dagen. Att behandla alla som om de vore änglar. För att vara på den säkra sidan liksom. Man vet ju aldrig. Och för att testa på hur det skulle vara att bli känd som en människa som aldrig kastar sten och som ser mörkret men ändå fortsätter att älska.

Det är så jag tror vi är menade att leva. Inte som dörrmattor eller med kroniskt rosafärgade glasögon, utan med inställningen att konflikter är oundvikliga men att bitterhet är frivilligt. Jag tror inte att kärlek innebär att bara säga det som människor vill höra, men jag tror att den som förlåter mycket älskar mycket. Jag tror också att ju fler sanningssägare vi har i våra liv, desto stabilare blir vi som människor - oavsett vad andra människor gör omkring och emot oss.

En annan fråga som jag fick av en journalist härom dagen: vilka 5 minuter har varit de mest spännande i ditt liv? Jag bollar vidare till dig...