Positivitet eller förnekelse?

Med varje tanke som jag tänker så röstar jag. Antingen röstar jag på rädslan, eller så röstar jag på kärleken. Jag röstar när jag vaknar på morgonen och sätter fötterna på golvet (och bestämmer om en dag ska suga eller bli en hyfsat spännande dag), jag röstar när jag säger hej till (eller struntar att säga hej till) busschauffören och jag röstar när jag väljer vad jag lägger på min tallrik. Rädsla eller kärlek. Ont eller gott.

Ibland kan man tro att världen är uppdelad i två läger. Ett består av skrämselpropaganda, svininfluensor, ekonomiska kriser och svek. Det andra består av framgångssagor, nyfödda och välskapta barn, galor och givna förtroenden.

Jag kan bara förändra det som jag både äger och accepterar hos mig själv - eller i samhället. Så länge jag motsätter mig något så kommer jag att skapa mer av det. Det är först när jag kan titta med öppna ögon på en situation - utan rosa glasögon och skimmer - som jag kan bli fri från den. Bara för att jag vägrar att se klart på något betyder det inte att jag inte styrs 24 timar om dygnet av det.

Positivitet fungerar således först när vi har klivit ur förnekelse. Om vi säger till oss själva 17 gånger om dagen att vi är framgångsrika författare kommer det inte att hända ett jota förrän vi också börjar skriva. Vad som fungerar är däremot att agera som om vi vore författare (eller smeder, skorstensfejare, bokbindare eller vad vi nu vill bli), det vill säga skriver sida upp och sida ner trots att vi inte har den minsta lust att skriva. Då fungerar positivitet, då fungerar stora visioner och då fungerar - livet.