Din är världen.

Jag blir påmind på Louisiana. Jag blir påmind när jag ligger och tittar på molnen som glider förbi på himlen. Jag blir påmind när Usain Bolt springer fortare än vinden. Världen är min. Inte ur ett ego-perspektiv utan ur ett "ju mer jag använder den desto mer kommer den att använda mig".

Världen var här först, så jag kan inte kräva något av den eller tro att den ska flytta sig bara för att jag vill fram. Däremot är det min skyldighet som en liten människa att göra något stort av tiden jag får vandra här. Stort som i att sprida mina vingar även när jag känner mig vingklippt, resa mig upp när jag faller och njuta av resan även när jag upplever att utsikten är tråkig.

Världen är vår, dagen är vår och vårt är också modet att "speak up" när vi egentligen inte vågar säga vad vi tycker när vi vet att det kan hjälpa någon att säga vad vi tycker. Världen väntar inte på oss, men det gör alla människor i den. Tar vi ett steg emot världen kommer världen att ta två steg emot oss.