Rosa Parks, morfar Olle och Lyckan

December 1955 satt sömmerskan Rosa Parks på en buss i Montgomery, Alabama på väg till dagens arbete. När en vit man kom ombord förväntades hon resa på sig för att låta honom sitta bekvämt. Att Rosa vägrade trots att busschauffören krävde det blev starten på slutet för "segregerade" bussar och startskottet för den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Jag tänker: respekt. Och så tänker jag på hur ofta jag själv är en mes. Det finns så många tillfällen då jag hade kunnat vara mer rakryggad, mer utav en medmänniska och mindre av en vindflöjel. Min morfar Olle visste hur man levde med civilkurage och som finnig tonåring skämdes jag som en hund när han tog ton. Han hade modet att stå för sin mening även när det innebar en personlig risk och trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. Respekt.

Min känsla är att det finns färre människor i dag än för 50 år sedan som ställer sig upp när den stora massan sitter ner. Det är lättare att titta bort än att se och det är lättare att inte lägga sig i än att bli obekväm. Såhär några dagar in på det nya året är det lätt hänt att lägga fokus på saker som handlar om Mig snarare än Oss. Jag vill gå ner i vikt, jag vill tjäna mer pengar och jag vill ha en bättre relation.

Jag tror att Lyckan finns 180 grader bort från Jag. Jag tror att Lyckan handlar om att ställa sig upp även om ingen annan gör det - bara för att det känns rätt snarare än bekvämt och om att lämna sin egen hjärna mer än ofta. Jag påminner mig själv om att mesar inte kommer längre än till foderbordet och önskar er en fin start på 2010.