Katastrofer, kärlek och att ta ton

Katastrofer kan inträffa vilken dag som helst. De människor vi har i våra liv kommer inte att finnas där för evigt och det antal gånger vi har kvar att prata med eller krama en viss person är räknade.

Många tycker att det är läskigt att säga "jag älskar dig", att det är pinsamt och tänk - det kan ju vara så att den andre inte känner likadant. En del tycker att man vattnar ur vackra ord om man säger dem för ofta och har valt att inte säga dem alls.

Men är inte känslan viktigare än orden, tycker inte de flesta om att höra att de är älskade och är det då inte ganska klokt att säga orden till de där människorna som inte kommer att finnas för evigt? Kärlek kan knappast bli urvattnad om vi inte börjar tro att vi "kan" en annan människa och slutar att anstränga oss, blotta oss och se mer i vår partner än vad han eller hon kan se i sig själv. Om kärleken tar slut är det för att vi väljer att den ska ta slut.

Om vi upptäcker att vi har varit idioter tidigare i vårt liv vad gäller kärlek och relationer är det fina i kråksången att vi - tills vi ligger i graven - får obegränsat med chanser att bli lite mindre idioter. Det spelar ingen roll vad vi gjorde eller sa igår, det enda som räknas är om vi lärde oss något av det. Blev jag en bättre människa? Mindre kritisk och dömande? Mer ödmjuk? Då är jag per definition framgångsrik.

Ingen har råd att fega i kärlek. So what om någon inte älskar oss tillbaka, det är trots allt större att älska än att bli älskad. Och vi slipper ligga där i graven och ångra att vi väntade för evigt på "rätt" tillfälle eller "rätt" människa. Rätt människa är den människa vi har mitt framför näsan och rätt tillfälle är idag.

Det finns en sångtext som går "sad is the person who dies without having sung his song". Det krävs mod att sjunga sin sång. Ju högre vi sjunger desto fler människor kommer att kritisera oss - men också älska oss - vilket kan vara minst lika skrämmande. Men det är också så att om vi håller inne med vår sång så är vi egoistiska. Massor med människor väntar i denna stund, utan att veta om det, på just din ton och dina ord. Att du spelar liten hjälper ingen. Så när vi ligger där på dödsbädden, låt oss alla göra det med ett leende på läpparna med vetskapen att vi vågade, älskade och sjöng.