Det är ju dock möjligt att gå igenom helvetet självt och bli hård istället för mjuk, rädd istället för levande och sluten istället för medveten. Missa lärdomen och vänta på nästa annalkande katastrof. Erfarenheten kan man däremot aldrig göra sig fri från.
Nyligen läste jag "Hallå eller", en bok fylld med anteckningar från Robert Bagius dagbok. Robert var 16 år när han fick leukemi och ville att hans dagbok skulle publiceras så att andra ungdomar i liknande situation skulle känna igen sig. Robert menade att hans uppgift i livet var att lära folk att njuta av vad man har och att livets mening är att lämna något bakom sig till nästa generation, vilket han också gjorde när boken gavs ut postumt av Barncancerfonden 2005. När man är svårt sjuk finns chansen att man mognar med ljusets hastighet.
Jag önskar att det alltid gick att leva som om man hade cancer, men fri från rädslan och de fysiska begränsningarna. Minnas att det inte är självklart att ha varken kropp, tak över huvudet eller tid att slösa bort. Gandhi skapade närvaro till livet genom att göra sig av med allt han var rädd för att förlora. Någon annan kanske ser till att regelbundet möta människor som är nära helvetet. En tredje övar upp tilliten till att allt blir som det ska, hur det än blir. Skalar bort det som inte är av värde, skapar en stabil relation till det som är viktigast och ser till att dagligen tacka för det som är.
"Poverty is freedom. It is a freedom so that what I possess doesn't own me, so that what I possess doesn't hold me down, so that my possessions doesn't keep me from sharing or giving of myself" Mother Teresa
No comments:
Post a Comment