Stark = svag.

Jag tror såhär: ju mer vi litar enkom på vår egen styrka, desto svagare blir vi. Om hela livet är upp till och enbart handlar om oss, om det är vår förtjänst när saker går bra och vårt fel när saker går åt skogen kommer vi att bli åksjuka av all känslomässig berg- och dalbana.

Nu menar jag inte att frånta oss vårt personliga ansvar - snarare tvärtom. När vi skiftar förhållningssätt från "what's in it for me" till "hur kan jag bidra mest", börjar vi närma oss genuin styrka där vi tar ansvar för våra liv på allvar. Med "jag" som rubrik blir vi svaga, med "vi" som ledord blir vi starka - och vi får en ledstjäna värd namnet då vi alla är olika strålar från samma sol. Vi behöver varandra och vi kan inte leva ett meningsfullt liv utan att använda den potential vi kom till jorden att dela med oss av.

Det är således inte vårt själv som är mest intressant, utan det budskap och den kraft som bor i oss som går bortom oss som individer. Vi är verktyg för vårt budskap och blir viktiga och trygga tack vare det. Budskapet kan leva vidare när vi lämnar jorden, men det är också viktigare än någonsin att vi gör det vi ska medan vi är här, det duger inte att sitta på rumpan och vänta på att någon annan ska komma och ge oss tillåtelse att stråla.

Vi har inte tid att göra en "de-tour" på flera år, slösa bort livet på något som vi inte låter bli meningsfullt eller gå omkring och låtsas att vi inte vet. Vi vet och utifrån den vetskapen är det upp till oss att manifestera den vackraste och mest storslagna version av de unika talanger och gåvor som bor inom oss. När vi vågar riskera vår person för att stå upp för det vi tror på är vi starka på riktigt.