If you can't go without, go within

Vi kan leva våra liv på två sätt: Antingen utifrån omständigheter, eller utifrån vår vision. Hur vi än väljer att leva har vi en tro. Antingen tror vi på kraften i omständigheter och materiella ting, eller så tror vi på kraften i vår vision.

Om man inte är nöjd med det man har finns det två sätt att förändra det. Antingen försöker man fixa det, eller så accepterar man det. När man accepterar och till och med älskar något, händer det i regel spännande saker. Det kommer något nytt och bättre i ens väg. Inte för att man önskade det, utan för att man visade universum att man var kapabel att ta hand om och vårda det man redan hade. Varför skulle "de" skicka mer om jag inte ens kan ta hand om det lilla?

Hur får man då ihop paradoxen att både acceptera och älska något som finns mitt framför näsan och samtidigt leva utifrån visionen? Jag tror att det är lite samma sak som med tillit och fotarbete. För att fina saker ska hända måste man ha tillit till att mirakel inte bara är möjligt utan naturligt. Men. Man kan inte bara sitta och vänta på att det ska ske, utan behöver röra på fötterna medan man hoppas. Så enkelt i teorin och så svårt i praktiken.

Hur vet man när man ska acceptera något eller förändra det och hur vet man när man ska ha tillit och släppa taget, och när man ska agera och göra allt i ens makt för att skapa något nytt? Jag vet inte. Jag önskar att det fanns en manual, men jag tror att det enda sättet är att gå inåt när man egentligen bara vill gå utanför sig själv och hitta svaren i någon eller något annat. För de finns där inne, speciellt när det inte känns så.

De bästa perioderna i mitt liv har inte alltid känts speciellt bra när de har pågått. Och de sämsta perioderna har vid en senare tidpunkt visat sig vara fantastiska. Ofta gör man inte något som är obekvämt om man inte är tvungen, eller har extremt starka drivkrafter och motivationsfaktorer. Det är först när det är stenar i maskineriet som man tvingas stanna upp och på riktigt fundera över vad som är viktigast, vad som är både akut och bråttom och vilken lösning som är både min och mitt högre jags - inte samhällets. Summa summarum: Kris är utveckling, inåt är den enda vägen och allt är inte som det ser ut eller känns just nu. Vi ser inte hela pusslet - och det är inte tanken att vi ska göra det heller.