Blå läppar, dalagranar och åka tåg

Nu sitter Carl och jag åter i vår lilla blå Kia och har precis lämnat Umeå bakom oss. Solen orkar upp en bit ovanför horisonten och härnäst står Skellefteå på tur. Det är både magnifikt vackert och sinnessjukt kallt. Jag har blå läppar, axlar uppe vid öronen och längtar i smyg lite efter mitt varma Skåne. Trots att jag inte skulle vilja vara någon annanstans än just här.

Vi kör på en väg som inte har svängt på flera mil (ok, jag överdriver lite grann), vi har mött ungefär tre bilar på samma sträcka och jag har fått lära mig att världens äldsta träd finns i Sverige. Det är en 9550 år gammal dalagran som växer i Fulufjället i nordvästra Dalarna. Respekt till trädet. Gammal och vis är det finaste som finns i mina ögon. Och med 9550 år på nacken har man nog sett en del.

Imorgon kväll tar vi nattåget hem från Luleå (tiden flyger när man har roligt) och jag får mitt lystmäte vad gäller resande med tåg. Att åka tåg slår det mesta i resväg och med tanke på att det tar sin lilla tid att åka 142 mil så är jag glad i förskott. Tackar alla som kommit och lyssnat på oss, alla som vi har mött och alla som på olika sätt har gjort den här resan till ett väldigt speciellt minne. Och tack i förväg till alla er som vi kommer att möta i Piteå ikväll.