What goes up must come down

Och också: "What goes down must come up". Är man ett fan av starka känslor och känner sig som allra mest levande i topparna och dalarna, låter detta förmodligen så tråkigt att klockorna stannar. Och - kriser är utveckling, liksom en exalterad känsla av att något går rakt uppåt och framåt. Men, ofta sker det på bekostnad av sinnesron, närvaron och den stillsamma lyckan.

Jag förundras ofta över att vi lever livet åt fel håll. När vi är unga har vi all fysisk energi, en härligt blåögd naivitet och en känsla av odödlighet. Men, vi kanske inte riktigt har landat i oss själva. När vi sedan blir gamla och kloka så har vi inte samma fysiska energi att föra ut visdomen i handling vilket för mig är ett mysterium. Vad tänkte "de" som kom på att det ska vara så här?

Gamla kloka gubbar och gummor har ofta heller inget behov av att synas och höras och är i de allra flesta fall befriade från rädslan att vara sig själva. Kanske lever de utifrån sett stillsamma liv, men jag är ganska säker på att de steg som tas är mer värdefulla, mer genomtänkta och mer styrda av värderingar än behov. Om gubben eller gumman i fråga inte valt att bli bitter för allt som inte gjordes eller som gick snett det vill säga.

Det är ganska skönt att vara stillsam och inte springa på alla bollar. Dock tror jag att det nästan är ett måste att göra det en period i livet för att se vad man inte vill ha och för att inte riskera att bli en sur-gumma som glömde ungdomen på äldre dagar. Kanske får man färre kickar och mindre adrenalin när man håller en mer jämn och stabil livskurva, men man vinner garanterat tillbaka sinnesron, den inre rösten och vetskapen om att man inte behöver ropa högst för att finnas eller synas. Tvärtom.