"Letting go doesn't mean giving up"

Det här är Christoph Rehage. Jag hittade honom i en video på Världskulturmuseet i Göteborg i helgen. Bragd: Tänkte gå från Kina till hemlandet Tyskland. Började gå. Gick i ett år. Tröttnade, klippte sig, rakade av sig skägget och satte sig på ett plan hem.

Christoph avverkade lite mer än 450 mil under sin vandring och tog ett foto nästan dagligen på olika platser han besökte (du hittar en länk här). Och jag anar att han lärde sig en del om livet, världen och sig själv längs alla stigar och tack vare alla människor och hinder han stötte på. Bra story till barnbarnen.

Jag har en vagabond i mig och mår som bäst fri från prylar och tider då jag måste infinna mig på en speciell plats. I rörelsen och i kontrasterna är känslan av livet som starkast och så fort jag kliver på ett tåg eller flygplan blir jag genuint lycklig. Back in the days trodde jag att det var en flykt från vardagen, but hell no. Att sitta och ruttna bort på en enda plats är en flykt. Och vardagen är skitkul så länge jag gör den skitkul. Rörelsen kan ju gå inåt också.

Det bästa sättet att ta ansvar för samhället och sig själv är att konsumera minimalt, använda och älska det man redan har och göra det man brinner för att göra fullt ut. En glad människa som lever sin dröm smittar av sig förvånansvärt mycket och friheten från bindningar till materiella ting ger i sig en osjälvisk lycka som höjer den känslomässiga bruttonationalprodukten i Sverige. Ibland kostar det en del att följa drömmen, det krävs oftast att man ger upp ganska mycket för att få det som verkligen är värt att kämpa för och det krävs en disciplin och ett fokus värt namnet. Inte det vanligast förekommande i vårt samhälle där slätstrukenhet värderas högre än stake, men ett måste om man ska bli en av dem som går.