Peoplepleasing när den är som bäst

Att peoplepleasa för att man inte vågar visa sitt riktiga jag eller för att man är rädd för att bli avvisad eller bortstött om man säger vad man tycker och tänker är not good.

Att peoplepleasa för att man har insett att det är roligare att göra någon annan glad än en själv är betydligt bättre. Ofta blir man faktiskt gladare av att göra någon annan glad än att göra sig själv glad. Men det tar också ofta emot hiskeligt mycket att göra det när man fastnat i någon form av självömkan eller "offerkofteri".

För att kunna peoplepleasa på "rätt sätt" krävs det en stabil bas att stå på i form av självkänsla, sunda värderingar och självrespekt och en inre oas att bege sig till när det stormar i det yttre. Kampen om vem som har rätt respektive fel är aldrig kul, däremot kan det vara ytterst roande att se sig själv bryta mönster och säga "Jag tar disken älskling, gå och lägg dig på soffan du" när ni i veckor har fajtats om vem som "borde" diska. Speciellt om man har en känsla av att man har diskat för kung och fosterland de senaste månaderna.

Nya mönster ger en ny relation till andra människor, men framför allt till en själv. Den jag pleasar mest när jag peoplepleasar andra är mig själv. Det enda jag behöver göra är att hitta ett mönster eller ett beteende där jag tycker mig vara lite smått utnyttjad, oälskad eller osynlig. Och sedan se till att i samma situation ge bort precis det som jag själv längtar efter till den som jag skulle vilja ha det av. Resultat: Två människor som lyfts till en högre nivå och en känsla av att saker och ting bara är omöjliga tills man har bevisat motsatsen.